Ofta delar vi med oss av våra fantastiska träningsupplevelser. Det är allt från härliga turer på skaren, bestigning av bergstoppar med hissnande utsikter till perfekt pistade spår med solen strålande bland trätopparna. Men ska sanningen fram, så är det bara ett fåtal av alla det pass som genomförs som kvalar in som ”Facebook eller Instagram vänliga”. Den största delen av träningen genomförs långt bortom vita fjälltoppar och solsken.

Visst är jag priviligerad som har möjligheten att till 100% få satsa på min idrott. Den dröm jag en gång hade om att kunna leva på att åka skidor, den befinner jag mig just nu i. Det är i långt och mycket ett häftigt, kul och fantastiskt liv som jag är både lycklig och tacksam att vara mitt i. Det ger mig tusentals upplevelser och erfarenheter som jag tvivlar på att jag fått i ett mera ”normalt liv”.

Men det val jag och flera andra gjort, att leva som elitidrottare, kräver också att vi ger tillbaka. Att ge tillbaka betyder prestera. För att prestera på de nivån som förväntas från olika håll och kanter krävs en otroligt stor insats. Tankar kring och genomförandet av träning, vila, kost och sömn finns hela tiden närvarande under årets alla dagar och dygnets alla timmar.

Alla de pass och rutiner som genomförs för att utvecklas och bli den bästa möjliga versionen av sig själv är som sagt inte med solsken i ögonen och vackra omgivningar i bakgrunden. Många timmar spenderas på mindre vackra asfaltsvägar, svettiga gymlokaler, korta konstsnöslingor och välkända elljusspår. En del av passen genomförs i spöregn, blåst eller snöstorm. Men där är vi inte lika snabba att dela med oss av våra upplevelser. Men vi är ändå där och genomför det som vi planerat och kanske är det det som gör oss till just elitidrottare.

Det finns dagar då jag ser träningen mer som ett jobb än som en ”förmån eller upplevelse”, något jag ska genomföra för att kunna leva upp till det som förväntas. Det finns också tillfällen då jag önskar att jag kunde följa med på de spontana påhitten eller resorna. Eller bara ligga kvar i sängen när regnet piskar mot fönstret.

Men den tiden kommer, just nu är jag inte där. Nu är jag mitt uppe i årets hårdaste träningsperiod, där timmar och mil samlas in för att ge de bästa möjliga förutsättningarna att prestera i vinterns tävlingar. För det är nog det som driver mig, det som får mig att träna trots avsaknad av både solsken och fjälltoppar, viljan att stå där, högst upp på pallen, som segrare!