För 9 månader sedan stod jag inför ett vägval i mitt liv som skidåkare. Skulle jag fortsätta min elitsatsning på längdskidåkningen och i så fall med vilken inriktning, traditionell åkning ytterligare några år eller skulle jag ta chansen att gå med i ett långloppsteam och köra Ski Classics? Efter flera dagars funderande och övervägande bestämde jag mig tillslut för att fortsätta min elitsatsning men nu med ett för mig nytt fokus, långloppscupen Visma Ski Classics.
När beslutet väl var taget, växte det fram en oerhörd stor tränings och tävlingsmotivation och glädje i mig som jag saknade under den sista tiden jag satsade traditionellt. Jag hade gjort det nu(åkt runt som klubbåkare på Sverigecupen), jag visste hur banorna såg ut i Östersund, Åsarna och Piteå, vi var för det mesta samma tjejer på startlinjen och resultatlistan var med några enstaka undantag den samma tävling efter tävling. Jag kände att jag gav mer till skidorna än vad de gav mig tillbaka. Så såhär i efterhand vet jag egentligen inte vad jag funderade på och varför jag tvekade, kanske var det för att jag inte riktigt visste vad det var jag gav mig in på, lite rädd för det nya.
Vid några tillfällen efter att jag bestämt mig för att till 100% satsa på Visma Ski Classics fick jag kommentarer som ”du kan ju alltid ångra dig och köra traditionellt igen”, eller ”du är ju så ung så om du inte åker bra i ski classics är det ju inte för sent att satsa på traditionellt”. Vad var det dessa personer inte förstod? Det stod helt klart för mig att de tyckte att jag hade ”bytt ned mig” att satsa på långlopp var för dem ett sätt att ta en lättare väg till framgång, lyckas du inte i traditionella tävlingar så börjar du med långlopp. Jag valde inte att satsa på långlopp för att jag tyckte att min maximala kapacitet inom den traditionella skidåkning var uppnådd eller för att få en lättare väg mot framgång i långloppsspåren, NEJ! Jag valde det här för att jag ville göra det här, en utmaning långt större än att ställa mig på startlinjen på SM, ett nytt mål och fokus flera gånger mer motiverande än att åka runt på Sverigecupen!
Idag vet jag att jag har gjort rätt val, efter att ha kört en tredjedel av tävlingarna i Visma Ski Classics och fått uppleva vad det innebär är jag glad att jag vågade ta beslutet att gå in 100% för långloppscupen, trots att det var något helt nytt! Att vara ute på de här tävlingarna är som dag och natt mot att vara på Sverigecupen och tävla. Jag upplever en helt annan atmosfär både i och runt tävlingarna som är helt annorlunda mot den jag var van med från innan. Här är det så mycket mer positivt, bland åkarna, mellan teamen, utefter spåret och runt tävlingen. Dessutom känner jag att skidåkningen ger mig något tillbaka, hur trött jag än varit i målfållan efter de 55 kilometerna börjar jag direkt att se fram emot nästa tävling.
Vi har nu tillbringat en vecka i Seefeld i Österrike mellan La Diagonella och kommande Marcialonga, en helt underbar vecka med massa sol, kanon spår, berg, god mat och bästa tänkbara återhämtning på hotellets spa. Imorgon bär det av mot Italien för att ladda inför Marcialonga, en för mig rejäl utmaning, då jag redan hittills för varje tävling i Ski Classics, åkt längre distanser än vad jag någon gång tidigare tävlat på. Men det är det som gör mig motiverad och taggad. Ingenting känns omöjligt och resultatlistan känns inte skriven på förhand, den som har den bästa dagen kommer att vinna. Det kommer att vara så himmla kul och inspirerande att stå där på Söndag och ge allt vad som finns och fortsätta leva min dröm!
