I morse kom en länkad artikel upp i mitt flöde på Facebook.

”Larmet: Vart femte barn mår dåligt när de idrottar” löd rubriken. Jag klickade in mig på länken för att läsa vidare, visst var jag irriterad, kanske lite förvånad, men ändå inte helt överraskad. Flera gånger de senaste året har jag reagerat på hur föräldrar och ledare har agerat mot barn i olika idrottssammanhang. Enligt artikeln upplever 20%, vart femte barn, en hård press från omgivningen i idrottsliga sammanhang. Denna press, är det som orsakar att barnen mår dåligt i sitt idrottande.

Här är artikeln: http://www.expressen.se/sport/vart-femte-barn-mar-daligt-nar-de-idrottar/

Jag tycker detta är ett väldigt viktigt ämne att fundera kring och belysa. Att vuxna lyckas ta död på idrottsglädjen hos barn är inte bra. I artikeln framgår även att en stor del barn och ungdomar väljer att avsluta sitt idrottande redan vid 11 års ålder. Om idrottsintresset försvinner redan då, hur ska vi då få en aktivare befolkning. Jag tror till stor del, att hur vi växer upp som barn, påverkar hur vi väljer att leva som vuxna individer. Har du som barn och ungdom varit aktiv inom olika idrottare tror jag att det är stor sannolikhet att den aktiva livsstilen följer med dig in i vuxenlivet. Och rörelse och motion vet vi är den effektivaste medicinen som många av de välfärdssjukdomar vi ser idag.

Vad som är än viktigare än att ta med sig idrotten in i vuxen ålder, är att idrotten sker på barns villkor då den utövas av barn. Barn ska utöva idrotten för att det är deras egna vilja. De ska även få vara med och påverka och uppleva glädje och gemenskap. Inte press och utanförskap. Inger Eliasson har skrivit en avhandling om barn, föräldrar och ledares skilda idrottsvärldar. Där belyser hon att barn, föräldrar och ledare handlar utifrån olika logiker, då de ser idrottandet på skilda sätt. Barnen ser främst idrotten som en social logik, det viktigaste och roligaste är att umgås och träffa kompisar. Föräldrarna ser det som en fostrande logik, där idrotten ger barnen en bra fostran i att följa regler, samarbeta, följa sociala mönster och även motionera. Ledarna i sin tur ser det som en idrottslig logik, där det viktigaste är att de lär barnen att bli bra på sin idrott, det viktigaste för dem är att det sker en idrottslig utveckling hos barnen och att de lär sig att vara disciplinära under ledarens auktoritet.

Här finns den artikeln: http://centrumforidrottsforskning.se/wp-content/uploads/2014/04/Skilda-idrottsvarldar.pdf

Som det ser ut idag sker alltså idrotten inte på barnens villkor och där har alla vuxna ett ansvar att ta. Vad är egentligen det viktiga med barnidrott? Är det att vinna serien/tävlingen eller matchen? Att lära sig idrottsliga talanger så snabbt som möjligt? Eller är det att ha kul, skapa ett livslångt idrottsintresse och uppleva delaktighet och gemenskap?

Förhoppningsvis blir svaret det senare och då måste vi vuxna sätta oss in i barnens logik och skapa en idrott som sker på deras villkor. Där fokus på press och prestationer istället blir på gemenskap, delaktighet och glädje!