Årets tävlingssäsong i text

Årets tävlingssäsong är nu över, de tretton deltävlingarna i Visma Ski Classics har bara flugit förbi, i en himla fart. Det började inte på bästa vis, men det gick bara bättre och bättre. Så med flera fina prestationer, massa upplevelser och erfarenheter rikare tackar vi nu för detta års Ski Classics och ser redan fram emot nästa upplaga!

Som sagt var fick vi inte den drömstart på säsongen som man alltid hoppas på. Nej minsann, efter en prolog i Pontresina som vi gärna glömmer och därför bara nämner att vi deltog i, åkte vi vidare till Livigno för att ta våran revansch. Men den skulle vi visst få vänta på ett tag till, en matförgiftning eller magsjuka eller vad det nu var satte stopp för det. Så i en lagom munter bil lämnade vi Italien för att ta lite juluppehåll i Sverige. Deltävlingen i Kina följdes på TV:n hemifrån, då vi valt att hoppa över den tävlingen p.g.a. lång resa, tidsomställning, främmande bakterier och annat som kunde ödelägga resten av säsongen.

Men så var det då dags för oss att förbereda oss för våran första ”riktiga” Ski Classics tävling, Kaiser Maximillian Lauf i Seefeld. Ett riktigt snöoväder drog in lagom till tävlingsdagen och gav oss rejäl vinter och en rejäl utmaning i spåret. Tyvärr vaknade Evelina med ont i halsen och fick vänta ännu en vecka på sin Ski Classics debut. Men jag och Eva körde och kom i mål som 5:a resp. 13:e.

Efter några dagar i Seefeld gav vi oss vidare till Schweiz för La Diagonella, denna gång var det inte snöfall utan istället en sträng kyla på nära 25 minusgrader som väntade. Efter mycket funderingar hurvida långkalsonger under tävlingsdräkten eller inte var nödvändigt blev det tillslut långkalsonger, jag hade gärna haft ett par till, minst. Ganska nöjda och stelfrusna kom vi i mål, Evelina som 10:a och jag som 5:a.

Inte lång tid för återhämtning här inte, redan helgen efter bar det av mot Italien och Marcialonga, snöbrist gav en kortare bana än vanligt så nu väntade 57km istället för 70. Det var vi nog båda ganska glada över, då ingen av oss hade någon toppendag. Jag bröt min trend med femteplatser och blev istället sexa och Evelina blev 16:e, men knaprade in ytterligare poäng på den rosa ungdomsvästen. Efter Marcialonga lämnade vi Alperna då det var en helgs tävlingsuppehåll i Ski Classics.

11 dagar senare reste vi återigen till Italien, denna gång till Toblach. Tävlingen gick mellan Toblach och Cortina, en riktigt fin bana mitt bland de höga dolomiterna som avslutades med en ganska lång utförskörning. Inte av typen fartställningsutkörning utan mer riktigt snabb stakning. Jag tog min bästa placering I ski Classics sammanhang och slutade som 4:a, Evelina åkte in som 10:a och bästa ungdomsåkare. Men mest imponerade var vi nog av Claes(våran vallare och min sambo) som drog till med en 55:e plats! Efter att ha väntat på prisutdelningen i 100år åkte vi tillslut vidare till Seefeld för att ladda inför Jizerska.

Ole-Jörgen hade fullt upp med att ordna inför Raiden och missade tyvärr Tjeckien, istället flögs Bert-Ola Bångman in för att tillsammans med Claes serva oss på alla sätt och vis. Ett slitigt lopp blev det, där ingen av oss hade någon form att tala om, men trots det närmade sig Evelina återigen ledaren i ungdomscupen och jag återtog min kära 5:e plats. I och med denna tävling var det slut på tävlandet i Alperna och nu väntade den Nordiska delen av touren.

Såklart körde teamet också Tjejvasan, som inte är en del i Visma Ski Classics men en av de största tävlingarna ändå för oss tjejer. Nu hade vi också full styrka på startlinjen, Evelina, Eva, Maria och jag. För mig blev denna tävling årets bästa och roligaste, jag lyckades spurta till mig en andra plats, vilket jag blev väldigt glad och nöjd över. Men fokus flyttades snabbt från det till Vasaloppet som väntade redan nästa helg.

Vasaloppet alltså, den största av alla tävlingarna i Ski Classics och för många den viktigaste och mest prestigefyllda. Teamet startade med tre åkare, förutom jag var även Evelina och Maria på startlinjen. Ingen av oss kände att vi fick till något superlopp, men så är det väl ibland, säsongen är lång och det är svårt att få till bra form gång på gång. Maria gjorde ändå en bra debut i långloppssammanhang och blev 9:a, Evelina åkte in som 14:e och jag som 4:a.

Något slitna efter Vasaloppet gav vi oss av till Rena i Norge för Birkebeinerennet. Känt som det tuffaste av långloppen då det är en hel del stigningar längs med banan. Staka eller inte, jag bestämde mig för att staka, Evelina och Maria åkte med fäste. En väldigt fin dag med riktigt hårda spår och strålande fint väder och superbra service gjorde resan över fjällen väldigt fin. Jag var nöjd med min 7:e plats och att jag hade fixat att staka. Maria och Evelina var inte helt nöjda, men skulle få chans till revansch redan nästa helg i Årefjällsloppet.

Årefjällsloppet bjöd på vinterns andra snöstorm, dock inte så farlig som det först spekulerades i men ändå tillräckligt illa för att korta av banan med den del som låg på kalfjället. Maria hade känningar i halsen och fick lov att kliva av en bit in i loppet. Jag och Evelina körde vidare och fick den stora belöningen att ta oss upp för den brantaste upploppsraka jag känner till. Vi saxade oss i mål som sjätte och trettonde tjej. Evelina tog därmed över ledningen i ungdomsklassen!

Nu väntade ett vildmarksäventyr uppe i nordligaste Norge. Nog för att Birken är backigt, men det var innan Reistadlopet var en del av Ski Classics. Birken framstår som ganska flackt i förhållande till detta lopp. Visst var det backigt, men det var också väldigt vackert och kanske gjorde det att man glömde bort lite hur brant det verkligen var. Jag har då aldrig saxat så stora delar av en tävlingsbana som vi fick lov att göra nu. De flesta körde detta lopp med fäste, vilket också visade sig vara det som gick snabbast. Men min dåliga diagonalform gjorde att jag valde att staka eller ska man säga saxa?! Hur som hellst, jag gick i mål som 8:a och Evelina som 13:e och kunde därmed säkra den rosa ungdomströjan!!!

Den sista tävlingen gick av stapeln i Levi, ytterligare ett ställe som visade sig vara riktigt fint! Jag fick tyvärr ta beslutet att inte åka p.g.a. en armbåge som krånglade. Istället kom Maria och Hedda in i temets rosa färger och gjorde Evelina sällskap på startlinjen. Efter en sista tömning av kraftera på den 67km långa banan kunde Evelina gå i mål som vinnare av den rosa tröjan och säsongen var tillslut över för detta år.

I totalställningen i Visma Ski Classics slutade Evelina på en 12:e plats och jag på en 5:e plats. Nu ska vi låta detta års tävlingssäsong sjunka in, ta några veckors ordentlig vila för att sedan dra igång sommarträningen och komma tillbaka ännu starkare och bättre till nästa säsong!

 

En reaktion på “Årets tävlingssäsong i text

  1. Pingback: Idrottsglädje och hälsa - SkiProAm

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *