Författararkiv: Runi

Beröm ger inspiration

Målgång i Kilsberg 15 km Skate 14 mars 2010

Målgång i Kilsberg 15 km Skate 14 mars 2010

Efter att ha åkt Vasaskejten fick jag så mycket beröm att jag inspirerades att åka ännu en tävling. Jag har beskrivit loppet tidigare. I dagarna efter Kilsbergsloppet har jag åter igen fått så mycket beröm att jag fick lust att publicera min stolta spurt mot mål.

Och visst ser det ut som jag har lite bättre teknik. Det kändes så i alla fall. Men mycket kvarstår givetvis. Bilder och film är avslöjande  – och instruerande om man vill. Det viktigaste för mig är att det är roligt och att jag kan känna att jag duger på den nivån jag befinner mig. Då är det lättare att ta till sig ny kunskap.

Charlotte Kalla och Anna Anka

Vad har Charlotte Kalla och Anna Anka gemensamt? Jo, de har bägge varit gäster hos Skavlan! Som gäst i den TV-showen blir man endast bjuden om man är lite extrem eller har uträttat spännande saker. Fler likheter? Jo, man kan definitivt säga att både Charlotte och Anna är bland de mest målmedvetna människor man har skådat på senare tid. Förutom Petter Northug förstås, som rent av  körde ovallat och stakade hela finalsprinten på Slottsbacken och höll på att vinna hela kalaset på kuppen. Han är i en klass för sig. Helt grym!

Men nu till tjejerna Kalla och Anka.  De är båda mycket medvetna och fokuserade på att bli bäst på det som ligger dem närmast hjärtat.  Den ena på skidor och den andra på en karriär som affärskändis och hälsocoach med Yogaboll som verktyg. Du ser det i ögonen på dem. Det är något djuptgående, mycket bestämt därinne. Och båda hatar att förlora. Där slutar dock likeheterna utan att jag kan eller vill verifiera någon djupare analys eftersom jag absolut inte känner någon av dem personligen.

MEN, jag fastnade mycket för Charlottes ödmjuka sätt att presentera sitt starkaste verktyg, sin personliga bok. Varje kväll skriver hon ner det som varit bra under dagen träningsmässigt och moment som hon vill förbättra. Och så en sak till: Hon är alltid tacksam för det hon gjort som är bra. Det skapar fokus på positiva tankar och träningen blir roligare. Jag upplever också att jag lättare blir bra på det som jag tycker är roligt. Ska nog börja skriva lite på kvällarna…

Garphyttans IF – underbara spår i Kilsberg

Så enkelt kan det göras!

 Oh, vilken härlig dag i Kilsberg! En dryg timmes biltur från Västerås ligger denna pärla. Högt och vackert sträcker sig spåren ut med milsvid utsikt. Underbart. Det är en varierad bana. Utmanande på vissa ställen och lättåkt på andra. Något för varje smak. I dessa fina spår fick vi alltså möjlighet att delta i Kilsbergsloppet, 15 km skejt. Deltagarna var från 9-10 år och uppåt, seniorer från 21 år och sedan motionsklass med två deltagare, 50 +. Gissa vilka de två var? Haha, vi kände oss verkligen lite udda, men super kul var det! Proffs är vi nog långt ifrån; vi är bara barnsligt förtjusta i att åka skejt.   Jag blev påhejad längs spåret av 10-11 åringar som ropade att jag kämpade på duktigt. Sista varvet, vi åkte 4 varv, var det en yngre kille som hängde på mig och coachade mig i mål. Härligt med så många fantastiska ungar. Kände mig nästan lite som ett proffs ändå, med ett sånt stöd. Ole Jörgen åkte på 44 minuter och jag på 51 minuter. Tekniken fungerade bättre än i Vasaskejten också, så jag är nöjd. Fick till och med pris! Jag skulle vilja tacka Garphyttans IF för ett finfint arrangemang. Vi kommer absolut tillbaka. 

 Igår gnällde jag om Allemansrätten i skidspåren. Titta så enkelt det kan göras! En liten skylt vid spårcentralen talar om att här har man inget att beställa som gående under vintersäsongen. Vi hade nöjet att  få prata med en av eldsjälarna i GIF. Han berättade att han lägger 50 % av sin tid på att hjälpa till att hålla spåren fina. Det kostar 50-60 kronor att åka  i vanliga fall när det inte är tävling. Pengarna går bland annat till maskinskötsel. Det är värt varenda krona. Perfekta klassiska skidräls och bred och fin skejtbana. Mums! Så, alla friluftsälskande skogsmullar: Fram med skidorna och känn glädjen! Promenera kan man göra när det vita guldet har smeltat bort för säsongen. Om ni tycker att klassisk åkning känns lite svårt, så prova att leka lite skejt med barnen på relativt platta partier.  Det ger mersmak, jag lovar. Vi blir gärna fler i motionsklassen! 

 

Allemansrätten i skidspåret

I hela vinter har jag sökt skejtspår. De finaste hittade jag i Oslo då vi var där och rekognoserade inför VM 2011. Rena autostradan och helt fantastisk känsla att nästan ”flyga” fram på de lätta partierna där. Här i Sverige har möjligheterna för skejt tyvärr lyst med sin frånvaro på de flesta spårade längdarenor. Förutom på Idrefjäll, där man försöker hålla hög standard även på skejtspåren.  Jag säger försöker, för så fort pistmaskinen gått och det ligger ett läckert, krispigt manchesterspår där så fint brevid längdrälsen, så tror folk att det är till för att PROMENERA med KÄNGOR på. Det blir stora hål och ruggligt underlag, vilket medför att det blir mycket svåråkt. Varför måste man promenera i ett skidspår? Är det enkom för att man envist ska utnyttja allemansrätten? Idag hände det igen. Vi hade fått tips om att någon eldsjäl hade dragit finfina spår – faktisk en mil – på några åkrar i Skultuna. Fulla av tillförsikt åkte vi dit. Jodå, längdrälsen låg där så fint, och brevid skymtades ett skejtspår under alla hål efter kängor. INGEN hade kommit på att promenera där ute på åkern mitt i vintern om inte någon hade gjort spår. Det finns härliga promenadmöjligher överallt, men skidor och då i synnerhet skejtskidor, kan man bara använda i uppgjorda spår. Dessa spår görs ofta av frivilliga som lägger stor möda och energi för att några få skidentusiaster ska få ha denna lyx. Alla som vill är välkomna att vistas i skidspåren, men med skidorna på. Låt skidentusiasterna bli flera! I morgon ska jag åka tävling i Örebro, 15 km skejt. En dryg timme med fina spår. Lycklig blir jag!

Amatör söker Pro…

Vid Hökberg Foto: Photomic

Upploppet på Vasagatan Foto: Photomic

 Åkte Skejtvasan för fjärde gången i fredags. Fantastiskt väder men kallt. – 15 grader vid starten i Oxberg. Det var bra trögt före för den som inte orkar trycka till i skäret. Och det gjorde ju inte jag.  Det gick sämre i år för mig än tidigare och min dotter slog mig ner i stövlarna tidsmässigt. Det är kanske något jag får acceptera. Jag är inte 30 längre även om jag tror det!  Jag hade tänkt att hon skulle få slita lite innan hon tog igen mig, men hon stack direkt. Jag hade inte en chans.

Redan i första backen kände jag som att någon slog mig i huvudet och höll mig tillbaka med blytyngder. Fick en smärtsam påminnelse om att det inte finns några genvägar och att gamla meriter är färskvara. Uppladdningen var inte den bästa. Mycket på jobbet och mindre fokus på träning och mat. Dessutom hade vi svårt att hitta skejtspår i Västerås denna säsong. Urdåligt. (Kommer inte på fler ursäkter just nu.)

Dottern däremot hade tränat på bra i fina skejtingspår i Stockholm, kolhydratladdat så in i norden och fått skidorna specialvallade hos Mattias Svahn i Mora. Oddsen var ju rätt klara för vem som skulle ta hem familjesegern.

Jag trodde dock att jag hade ett ess i skjortärmen; tekniken. Jag hade trots allt hållit på med skejt i 5 år och hon började så smått för två år sedan. Duktig på att åka inlines ja, men inte lika lätt med skidor under fötterna. Och på träning före jul hade jag minsann inga problem med att hålla täten. Men ack den goda fröken hade tränat stenhårt på tekniken också, så nu är det jag som hänger efter. Det värsta är att man tror man gör rätt – tills någon tar kort på en. Förbättringspotential? Ja, absolut, se bara själv.  Bilderna blev tagna i Vasaloppspåret, det ena vid Hökberg och det andra på Vasagatan på väg mot MÅLET i Mora. Mottaglig för goda råd och kommentarer? Absolut!