Tänk att fjällen har blivit min vardag, att få springa i myrar, till tjärnar och bestiga bergen, det har jag precis utanför dörren nu och det är fantastiskt. Bilden är från Blanktjärnsrundan igår som utgår från Vålådalen.
Lina
Kom igen Lina, kom igen, en till, du fixar det, håll imot!!! Mycket peppande av tjejerna på gymmet leder också till mycket träningsvärk. Det blev många chins på gymmet i lördagskväll vilket har gjort att jag inte kan sträcka ut mina armar istället känns dem som två böjda ostbågar – träningsverk i armvecken – aj!
Vi har haft den första träffen med teamet efter vi avslutade säsongen uppe i Åre. Vi åkte till Idre Fjäll i torsdags och har hängt hemma hos Runi och Ole-Jörgen hela helgen. Vi har haft några fantastiska bra dagar tillsammans med Runis goda mat, fem träningspass med med hög kvalité, mycket skratt (som vanligt), mycket prat och många kloka ord om både summering av säsongen samt planering inför nästa säsong.
Min resa fortsatte igår till Falun, här ska jag hänga de närmsta två veckorna innan jag drar ner till Motala för att cykla Tjejvättern och Halvvättern. Efter det blir det att åka upp till Åre igen efter fem veckors frånvaro och landa i en vecka innan jag drar ner till Stockholm och Bosön för nästa läger med tjejerna, längtar dit redan nu!
Vilodag i all ära men nu ska jag ut och ta en sväng med gräsklipparen så mamma får en fin gräsmatta:)
Sköt om er, Lina
Det var ganska längesedan snön försvann nere i byn här i Åre, men tar man bara vägen upp till Ullådalen så finns det faktiskt ganska så mycket snö kvar. Jag vet att många av mina skidkompisar har plockat fram rullskidorna och börjar rulla men jag åker fortfarande skidor. Förra veckan blev det nästan tjugotimmar skaråkning i solsken.
Denna vecka har det dock blivit lite kyligare igen vilket betyder ännu hårdare skare, vindbyxor på samt att mössan och buffen har fått åka fram igen. Jag ska passa på att utnyttja snön denna vecka innan jag åker ner till Falun i helgen. Kommer att stanna där hela nästa vecka innan jag och Gurra drar en vecka till Grekland. Vi ska ta med oss cyklarna ned och även löparskorna kommer att få hänga med. Det känns verkligen som jag är på tårna från start på detta träningsår och har ett helt annat utgångsläge än förra året när jag skulle dra igång från noll i maj efter twaren.
Ha en fin Valborgskväll så hörs vi,
Lina
Säsongen är slut och den är över för denna gång. En vecka tog det att komma till den insikten för mig. Eftersom min säsong blev förstörd under en lång period efter jul så blev den sista delen på säsongen aldrig jobbig för mig. När vi stod på start förra helgen så kände jag aldrig, skönt att detta är sista racet. Men när jag började få lite småont i halsen i torsdags så kände jag att, lugn, du kan andas, låt halsen göra ont om den vill, du behöver intre stressa och bli frisk denna gång, det är vila nu! Såhär i efterhand tror jag att det är stressen att bli frisk som har satt lite käppar i hjulet för mig denna säsong. Det är så lätt att tänka när man är frisk att du behöver inte ha bråttom igång med träningen efter sjukdomen, ta hellre en extra vilodag. Men när man väl står mitt uppe i situationen och har varit sjuk i tre veckor och känner hur säsongen börjar rinna en ur händerna tänker man inte riktigt lika lugnt och klokt, tyvärr.
Ett av mina stora mål denna säsong var att vinna ungdomströjan i Swix Ski Classics cupen, när du har ett uppsatt mål så är det de enda som du fokuserar och tänker på. Efter jag hade missat första loppet ville jag tillbaka fortare än någonsin i tävlingsspåret för att börja samla poäng i cupen. Jag tog mig tillbaka och lyckades samla poäng i resterande lopp men många av poängen var sämre än jag hade önskat och jag slutade därför trea totalt i ungdomsklassen. Den enda trösten när man inte når sitt mål är att jag vet om jag hade fått varit frisk och varit fått varit på tårna när det första loppet drog igång så hade jag gett Tuva och Inger Liv en match om segern, en bra match.
Du får inte bli besviken för länge för att du inte uppnådde det uppsatta målet, jag försöker istället tänka på vad jag har fått med mig på vägen. Jag har fyra lopp som jag aldrig har åkt tidigare vilket har gett mig massa erfarenhet inför nästa år. Jag har genomfört två lopp enbart med stakning (König och Årefjällsloppet), nu vet jag vad jag ska träna ännu hårdare i sommar. Skidorna under ett långlopp är viktigt, inte bara lite viktigt utan mycket viktigt, även det tar jag med mig till nästa säsong. Teamkörningen, oj vad mycket vi kan få ut av den och oj vad vi har hjälp av varandra om vi har hittat varandra i loppet. Jag och Solfrid samarbetade i Italien och jag och Nina hade ett lopp nästan helt tillsammans i Åre, när den andra var svag klev den andre fram och när båda var starka kunde vi gå runt allt oftare.
Nu blir det lite mer vila innan ett nytt träningsår drar igång och nya mål ska sättas upp. En sak är klar och det är att jag blev otroligt inspirerad på prisutdelningen under banketten förra lördagen när topp tre i den totala cupen gick upp på pallen!
Sköt om er och njut av våren!
Lina Foto: Lars Rönnols
Marcialonga var sjuttio kilometer, denna gång var det nittio kilometer, tjugo kilometer längre, tjugo kilometer som var jobbiga att ta sig igenom på slutet. Kroppen reagerade positivt på träningen innan Vasaloppet, jag kände mig pigg i söndags och hade mer krafter än vad jag tidigare har haft innan allt strul började. Det är svårt att sammanfatta ett lopp som Vasaloppet, det händer mycket under 4 timmar och 44 minuter som jag höll på i. Det är så många känslor och så många tankar som man både hinner känna och tänka. Två dagar efter målgång kan jag vara nöjd med stora delar av loppet och mindre nöjd med andra delar. Jag kan fortfarande inte förstå hur tjejerna som tar sig fram så snabbt i starten gör, vart hittar de vägen fram och hur pallar de av att öppna så hårt? Jag är nöjd med att jag kunde både dra klungor och ligga med i klungor när det var lite kämpigare (något som har varit omöjligt vid de andra två långloppen denna säsong). Jag och Nina låg mer och mindre i samma klunga hela tiden från start och fram till Oxberg. Jag är mindre nöjd med att mina skidor inte höll i nittio kilometer och kunde hjälpa mig fram till en topp tio placering. Samtidigt är de inget jag heller vill skylla på och inte kan gräma mig över, för så är det i den här sporten, ska man lyckas fullt ut en dag så måste allt fungera, så är det bara! En tolfteplats på Vasaloppet är bra för att vara ett premiärlopp det måste jag ta med mig. Jag har dock redan börjar tänka på vad och hur jag ska göra för att förbättra mig tolv placeringar till nästa år och vinna hela skiten.
Nu ska jag rehaba min onda armbåge och fortsätta att fylla på med energi så jag är pigg till Birken:)
Vi hörs vänner.
Lina
Jag har inte gott om tid på mig men jag har tolv dagar, tolv dagar som jag ska ta vara på! När vi kom hem från Europa så kom nästa förkylning för min del, jag vet inte vilken det är i räkningen efter jul och det är ingen ide och räkna heller, för det blir jag inte lyckligare av. Men nu står jag på skidor igen och det är fantastiskt. Kroppen reagerar på en gång när jag drar igång med träningen och kräver både mer mat och mer sömn och det är positivt! Jag kommer att stå över Tjejvasan då jag vill ha och behöver varje dag i lugn och ro som jag kan få för att försöka komma i en någorlunda form till Vasaloppet. I morgon blir det en vilodag och på torsdag börjar programmet som jag ska försöka följa till punkt och pricka till starten går nästa söndag. Jag hoppas att min kropp kommer att vilja samarbeta med mig och att vi är klara med sjukdomar för en tid framöver för är det någonting jag är sugen på nu så är det att få tävla!
(Foto:Skiproam)
Lycka till alla som ska åka Tjejvasan på lördagen:)
Kram på er, Lina
Igår packade vi ihop väskan igen och lämnade Seefeld, det tog inte lång tid med bilen innan vi var i Tyskland och vid vårt nya ställe med kommande utmaningar – Oberammergau. Min kropp har verkligen varit sliten efter Marcialonga, som jag skrev tidigare så tyckte jag att det gick bra att åka sju mil när jag väl höll på men jag har fått tagit smällen efteråt istället. Jag har fått tagit två hela vilodagar samt tre dagar med ett ett pass om dagen när vi har varit i Seefeldt. Förutom tröttheten så har mina luftrör varit tärda och mina triceps har knappt gått att tagit på. Men nu vet jag hur kroppen reagerar på ett långlopp och jag tror faktiskt att den kommer att reagera bättre och bättre ju längre jag får vara igång och ju fler lopp det blir.
Nog om allt “elände”, idag har vi testat skidor och kört delar av banan. Det är platt, platt och så mer platt. Så jag kommer likasom alla andra tjejer i teamet endast att staka i morgon och skippa fästet. Kroppen kändes piggare idag än vad den har gjort på två veckor så idag åkte jag verkligen hem med en bra känsla från skidspåret. Jag tror att loppet i morgon kan passa mig bra om kroppen känns fortsatt bra och mina triceps vill samarbeta med mig. Loppet är ju dels lite kortare än förra helgen och sen blir det ännu mer stakning. Så i morgon är det bara att ta fram alla långa stakpass jag har gjort i sommar, stakintervaller och chins.
Foto: Skiproam
Håll tummarna i morgon, vi startar kl 09.00.
Lina
“Mamma Mia” som damen sa som vi hyrde boende av innan vi lämnade Italien går. Marcialonga var ett lopp med många känslor, när starten hade gått och vi hade börjat tagit lite höjd och åkt i ca 5km hade jag sån blodsmak i munnen och syra i benen, kroppen ville inte samarbeta eller rättare sagt så var den nog i chock eftersom det var längesedan den fick uppleva en tävling. Eftersom det hade snöat lite på natten så gick det himla tungt i början, Solfrid kom i kapp mig och jag försökte hänga på men jag orkade inte, jag blev passerad av många män men alla åkte för fort för att jag skulle orka ta någons rygg. Jag åkte i min egna fart i ca 15 km men sen kände jag att kroppen började komma tillbaka och ville samarbeta lite bättre. Jag kom tillslut i kapp Solfrids klunga efter lite gnetande och vi kunde hjälpas åt resten av loppet. Jag upplevde att det gick ganska fort mentalt att åka sju mil, självklart hade jag mina svackor under loppet, jag hade det främst jobbigt och svårt att orka uppför. Men jag är så himla glad att jag bestämde mig att genomföra loppet, de gav verkligen mersmak! Igår förflyttade vi oss till Östrerrike och Seefeld och idag har vi varit ute på första träningsturen. Det är ett av de finaste skidställen som jag har varit, det är verkligen fantastiskt! Jag är så glad att jag är frisk och få hänga med teamet här nere och träna mig tillbaka till gammal god form.
På återhörande,
Lina
Efter en envis förkylning som har kommit och gått sedan jul så kommer jag att följa loppet från soffan i morgon. Att missa första tävlingen i Swix Ski Classics känns helt bedrövligt även om jag försöka tänka på det så lite som möjligt. Jag försöker istället lägga all energi (som jag har vill säga) på att bli frisk och komma i gång med träningen så jag kan hänga med till Marcialonga och få börja jakten på den rosatröjan som fortfarande är mitt mål för säsongen.
Idag var jag äntligen ute på en promenad, har de senaste dygnen bara legat inne och samlat tv-timmar istället för träningstimmar.
Lycka till i morgon tjejer & såklart lycka till även till Olle och Ole-Jörgen med vallning och lagning.
Kram på er!
Lina
En ny säsong av programmet ”Så mycket bättre” är ju tillbaka. Jag gillar programmet, gillar att höra historierna bakom artisterna, hur allt började och vad musiken och låtarna har betytt. Gillar även när de andra artisterna för göra om låtarna, ibland blir det bra och ibland dåligt, men mest bra. I alla fall är det ett bra lördagskvällsprogram när man har varit ute en hel dag i det gråa och tränat.
Ryggen är ”Så mycket bättre” och nu tränar jag på nästan som vanligt, med nästan menar jag att det enda som jag fortfarande tar det lite försiktigt med är stakningen och styrkan. Men bråsterken står kvar och den är min räddning! När jag körde på den sist kunde jag köra 10min längre och på högre belastning, så det ger resultat…
Dagens a3+ intervaller gick ”Så mycket bättre” än fredagens pass. Idag körde jag löpning i backe, det finns en grusväg som går bredvid Mördarbacken vid Lugnet där jag sprang, startade vid stadion och tog mig längst upp till hopppackarna på 4min och körde 4st sådana. Innan jag sprang ut i morse var jag lite nervös i magen, det krävs så mycket av en själv för att just dessa pass ska bli bra. Det går inte att ligga på en ”bekväm” fart utan man måste hela tiden pressa och puscha sig själv. Det krävs också att kroppen är relativt pigg så att syran inte hindrar pulsen att hela tiden öka. Och idag var en sån dag när jag verkligen kunde pressa upp pulsen utan att bli jätte stum. När jag kom hem från passet låg jag på hallmattan en bra stund innan jag tog mig in i duschen för det ska tilläggas att man blir ofta så sur i muskulaturen av dessa pass att magen vänder sig och illamåendet står en upp i halsen.
Till sist vill ja säga att det går ”Så mycket bättre” att motivera sig att göra det sista jobbet innan säsongen drar i gång än vad jag trodde att det skulle göra.
Hoppas att ni alla har haft en bra helg!
Lina