Idag anordnades Tuffa Timmen, en välgörenhetstävling för barn i Afrika, på en ö i Luleås skärgård. Momenten är att rulla vattenfyllda bollar, kånka bildäck och sandsäckar, springa hinderbana och annat kul. Tävlingstiderna varierade givetvis men för mig blev det 55 mycket kvalitativa minuter, med en snittpuls på 92% av max.
Jag paddlade ut och fick därmed även ett bra distanspass och en fin utflykt i kajaken på köpet. Sommarträning när den är som bäst!
/Nina
Idag fick jag sällskap av några träningskompisar och åkte ett riktigt långpass i Luleå. Efter Vasaloppet har jag faktiskt inte tränat något pass som varit längre än två timmar men idag stoppades klockan efter 3:40. Det är verkligen inte ofta som jag tränar så här långa pass, men med fint väder och bra sällskap går tiden fort.
Säsongen som var gick inte enligt mina förväntningar. Det är lätt att vara efterklok när jag vid en tillbakablick inser att det redan var under sommaren som det började gå åt fel håll. Några slag högre puls än normalt är inte så konstigt om man tränar hårt och har det lite stressigt med jobb och andra krav i livet. Att vara lite sliten under grundträningsperioden är också normalt. Den höga pulsen blev dock under hösten istället extremt låg, vilket hade kunnat tolkas som ett tecken på att jag blivit bättre tränad, då jag faktiskt hade tränat väldigt mycket. Istället var det totalbelastningen som var alldeles för hög. Det ledde till sömnproblem och en kropp som varken fysiskt eller mentalt var med på noterna, vilket givetvis inte var en god förutsättning för att prestera bra. Efter Vasaloppet bestämde jag mig därför för att inte tävla mer och låta kroppen få den vila och återhämtning som krävdes för att komma tillbaka i bra slag igen.
Bortsett från två motionslopp tränade jag under två månader bara relativt lätta pass på omkring en timme. Inga härliga toppturer i fjällen och inga långpass på skaren. En välbehövlig viloperiod som jag tidigare underskattat värdet av.
Nu är äntligen kroppen pigg igen, svarar bra på träning och återhämtar sig bra efter hårda pass. Det är en härlig känsla som jag hoppas behålla och genom att jag nu gör mindre av allt utom att äta och vila så ska det nog gå bra. Nu väntar en vilosöndag med hembakad morsdagstårta.
/Nina
Dagens løp i Tsjekkia endte med en storførnøyd Britta på 5. plass, en halvtrøtt Lina på 7. plass og en tidstapende start gjennom Solfrid på 10. plass. Vi er fornøyde, selv om pallplassen glapp.
Britta er ikke langt unna Seraina Boner på tredje, og mener hun har gjort et av sine aller beste langløp. Vår beste løper prøver å henge på Smutna, Ishida og Boner i bakkene, men innser etterhvert at det blir for tøft – deretter blir det å gå alene, før Laila Kveli og Annika Løfstrøm henter henne inn og glir ifra på stakeski. Helt på toppen av stigningene ved 31km klarer Britta derimot å hente inn duoen foran seg, og hun klamrer seg fast slik en innbitt Britta kan. Etterhvert får jentene selskap av en dravillig Jerry Ahrlin, Løfstrøm slipper, og kampen om fjerdeplassen står til slutt mellom Kveli ogBritta. Førstnevnte trekker det lengste strået på blanke ski, mens Britta med klister under skiene bekrefter at hun virkelig er på gang og blir farlig utover sesongen.
Lina gjør nok et solid løp. Etter en heftig reise ned til Berlin i går, hvor flyet var forsinket og kompanjongen som skulle kjøre leiebilen ikke kom med flyet, måtte hun vente på sjåfør og fikk lite søvn. Lina sov så lenge som mulig i morges for å være best mulig oppladet til rennet. Med tanke på gårsdagen og de få timene med søvn er det imponerende at hun presterer så bra. Hun slipper teten etter fem-seks kilometer og blir gående store deler av løpet alene. En sliten Lina gir alt og staker for å holde jagende løpere bak seg den siste delen av løpet og ender til slutt som nummer syv.
Solfrid hever seg fra LaSgambeda med dagens tiendeplass. Hun velger en annen smøringsvariant enn de to andre jentene, noe som sannsynligvis gjør at hun mister festet og slipper teten etter bare noen km, men får til gjengjeld bedre glid. Tidstapet i starten er rett og slett for stort. Likevel er det positivt med en sterk avslutning, og det er alltid inspirerende å henge på klynger med gutter noen hundre meter og å hente jenter på slutten.
Oppsummert har vi alle tre hatt gode opplevelser. Støtteapparatet har bidratt med skitesting, smøring, drikkelanging, kjøring og godt humør. Mathias, Gurran og Jonas + deres tsjekkiske venninne på drikkepost fortjener all mulig honør. Dere klarte dere utmerket, selv når teamsjefen strandet i Stockholm og fru System og Orden (Runi) er hjemme.
De siste årene har spørsmålet stadig meldt seg: Når tida er knapp – skal jeg da prioritere fellesøkter, eller trene alene?
Jeg vet at mange andre med jobb, familie, dere med en hektisk hverdag også opplever tidsklemma. Jeg skal her forsøke å gi noen tips når spørsmålet og dilemmaet melder seg: Trene alene eller bruke ekstra tid, tilpasse dagens gjøremål og endre treningsplanen for å trene med andre?
Hovedspørsmålet å stille seg er hva hensikten med økta er:
1.Fokusere på teknikk? Egentrening vil sannsynligvis være mest hensiktsmessig her, fordi du da klarer å fokusere bedre enn når du trener med kompiser. Det gode alternativet er selvsagt å kjøpe seg et privat teknikkurs, for eksempler gjennom jentene i Team SkiProAm.
2.Være sosial? Selvsagt skal disse øktene trenes i fellesskap. Jeg husker at min gamle trener Trude Dybendahl fortalte at hun ofte slo to fluer i én smekk ved å treffe spreke venninner til trening: de fikk seg en treningstur, og de var sosiale. I en hektisk hverdag ser jeg stor nytte av de gode ordene fra den tidligere VM-vinneren.
3.Få kjørt en hardøkt? Er hensikten å kjøre en skikkelig hardøkt, vil jeg påstå at effekten så å si alltid blir bedre av å trene med andre – det er enklere å pushe hverandre, å henge og å ta ut ”det siste” i fellesskap. I SkiProAm ser jeg virkelig nytten av å kjøre tøffe økter sammen – vi motiverer, pusher og hjelper hverandre gjennom øktene. Dessuten: Den tiden du bruker på kjøring og venting er stort sett verdt det du får igjen for å trene med andre.
4.Ta en luftetur eller en kort økt i en hektisk hverdag? Egen erfaring er at disse øktene blir mest effektive i eget selskap. Kjedelig? Ja, innimellom – men samtidig så unngår jeg å bruke unødig med tid og gjennomfører øktene effektivt.
5.Møte venner det er alt for lenge siden du har sett? Da er svaret definitivt ja. Som jeg viser til under nummer 2), så er trening sammen en flott måte å holde på vennskap på.
6.Trene styrke? Dette er øktene jeg personlig har mye igjen for å kjøre sammen med andre. Hvorfor? Mange styrkeøvelser, som feks med medisinball, kan kjøres i par; Som med intervaller er det enklere å pushe hverandre på styrken; Noen øvelser krever sikring – selv dropper jeg ofte disse dersom jeg trener styrke alene, noe som selvsagt ikke er bra…
7.Få en skikkelig langtur? Oppsøk andre – kanskje dere til og med kan møtes på halvveien?
Å gjennomføre en god økt alene krever disiplin. Å ha en avtale med andre betyr at jeg aldri avlyser (så lenge ikke jeg blir syk). Så folkens, som en hovedregel: Gjør avtaler om fellesøkter, spesielt nå som det er mørkt ute og vanskeligere å komme seg ut på egenhånd.
Det har varit kyliga dagar i Luleå och snöflingor har flugit i luften, vintern är nära nu och jag undrar vad som hände med sommaren? Det var så mycket jag hade tänkt göra som inte blev gjort, ändå mycket som faktiskt också hunnits med. På kort sikt är känslan ofta att jag inte hinner någonting, men på lång sikt åstadkommer man ändå en hel del.
Hösten 1994 kunde man skriva ett brev till sig själv som man skickade in för förvaring på postmuseet för att återfå brevet 20 år senare. Den här veckan fick jag tillbaka mitt brev och det var intressant att läsa om de tankar jag hade om framtiden, mina mål och vad jag ville göra. För 20 år sen idrottade jag inte aktivt och mina tankar om framtiden var som för många andra 15-åringar att resa, se världen, jobba utomlands, läsa på universitet, vara utbytesstudent och skaffa ett intressant jobb. Jag hade en plan om hur jag ville att mitt liv skulle se ut och jag kan konstatera att jag har gjort det jag då ville göra. Vägen har dock inte varit spikrak, jag har gått vilse flera gånger, hittat nya stigar som ibland blivit nya möjligheter och som från att ha varit ett sidospår blivit en huvudväg. Skidåkningen har blivit en sådan väg. Det som från början var en aktivitet för fina vinterdagar har nu blivit centralt i mitt liv och ett område där jag har många av mina nuvarande mål, krav och förväntningar som jag vill uppfylla.
Elitidrottare är ofta bra på att systematiskt arbeta mot sina mål, att identifiera sina styrkor och svagheter och vad som krävs för att nå dit man vill. Det skapas delmål på vägen och med jämna mellanrum stämmer man av att man är på väg åt rätt håll, t.ex. genom fystester eller testlopp. Tankesättet skiljer sig inte så mycket från ett projektarbete på en arbetsplats. Jag tror man har nytta av att även privat, vid sidan av idrott och arbete ha en liknande filosofi för sitt liv. Saker blir sällan bra om man inte gör dem bra. Samtidigt är det mycket enklare att hamna rätt och komma dit man vill om man vet vart man är på väg. Målet är viktigt och så är även vägen dit så ibland bör man stanna upp och reflektera över om man är på rätt väg och om man valt det bästa spåret.
Jag tror att jag håller rätt kurs för att nå mina mål, dessvärre för närvarande med en riskabelt hög hastighet p.g.a. allt jag just nu behöver hinna göra vid sidan av idrotten. Klarar jag första halkan utan att glida av vägen tror jag dock det kan bli en riktigt bra vinter.
Vart leder Din stig och färdas Du i rätt hastighet mot Dina mål?
/Nina
Jag hörde en intervju med simmerskan Sara Sjöström på radion förra veckan där hon sa att hon inte tror på att alla elitidrottare alltid tycker att det är jättekul att träna. Jag håller med henne, träningen liksom livet i stort, vare sig man är idrottare eller inte har sina toppar och dalar. För egen del har träningsmotivationen lyst med sin frånvaro sedan vårt förra läger i Idre. Samtidigt har jag inte varit helt frisk och så har timmarna på jobbkontot behövt fyllas på för att möjliggöra frånvaro under tävlingssäsongen. Efter 9-10 timmar långa arbetsdagar har helt enkelt inte den pigghet som krävs för att genomföra kvalitativ träning funnits. Därför ser jag nu extra mycket fram emot att träffa teamet och fylla på med motivation och inspiration under nästa veckas träningsläger i Torsby. Förra helgen blev det dock en paus i arbetet och bra träning i form av två roliga tävlingar i Gällivare. Först rullskidtävlingen Dundret Hill Climb och sen löptävlingen Dundret Extreme Running. Riktigt fina tävlingar som jag verkligen kan rekommendera!
/Nina
Siste uka ble en skikkelig rulleskiuke. Klubben min, Høybråten og Stovner IL, har hatt samling i Sandefjord, og bedre rulleskimuligheter finnes knapt.
Det var lagt opp til mange økter på fire hjul rundt omkring i Vestfold. Vi besøkte Stokke, Larvik, Kodal og mange andre fine steder i sommerheten. Siden jeg er skadet og ikke kan løpe, byttet jeg ut løpeøktene med rulleski.
Jeg var så heldig å få lov til å være med gutta i egen klubb, Lillomarka og fra lokale klubber som Runar og Stokke da vi dro ut på rulleski. Det er alltid moro å trene med unggutta – de er tøffere over kanter og i veibanen, de er raskere, de er sterkere. Å henge på dem på intervaller er også god trening i å gå i felt og å pushe grenser. Henger jeg ikke med de første hundre meterne, er løpet kjørt. Henger jeg derimot med når vi nærmer oss slutten av økta, kommer utholdenheten til sin rett og på en god dag er jeg sterk nok til å dra noen av gutta.
Å trene 23 enslige timer er halvgøy, og det hjelper så klart når sola skinner. Men å trene timene sammen med andre, løpere som utfordrer deg og som synes det er ”litt kult” at en jente henger på, gir inspirasjon og motivasjon. Den største stjerna i boka får jeg imidlertid når jeg drar fram sjokoladekaka etter en fire timers økt og sier: ”Spis, gutter, spis!”
Trots lite småregn och dimma var det aldrig någon tvekan om vad som skulle göras i förmiddags. Det stod ju på schemat. – Man gör det man sagt att man ska, helt enkelt, sade Sara när vi snabbt som ögat skjutsade ner henne för att påbörja en ny klätteretapp.
Det här var veckans tuffaste träningspass. En kamp mot mjölksyra och lungkapacitet. En backe, som på vissa ställen är så brant att vi nästan fick svindel när vi gick ut ur bilen för att fotografera. Att ens klara den en gång skulle räckt för många. Våra tjejer ”forsade” uppför – 4 gånger.
Vi är även mycket imponerade och tacksamma för det hänsyn och stöd som visades oss av Tossebergets gäststuga, arbetande timmerbilar och andra som behövde jobba längs vägen just idag. Samtliga lät oss passera med största smidighet utan hinder för vår uppgift. Jag noterade en skylt StoraEnso. Tack ska ni ha!
Nöjda tjejer efter sista körningen uppför backen.
På toppen låg de som slakt efter sista gången, men efter fem minuter såg de helt oberörda ut. Då var det dags att köra ner igen och ”åka av sig” mjölksyran på träningshjul i ca 30 minuter. Sedan lite väl förtjänad lunch och vila. Eftermiddagen gav ett bra klassisk teknikpass i skidtunneln.
Att ta totalsegern genom Annika, andraplatsen genom Britta och 4 och 5 plats genom Solfrid och Nina, är helt grymt. Bland de 12 bästa ligger samtliga av våra deltagande tjejer med Lina Korsgren som knep 12 platsen totalt med sina placeringar i Idre Hill Climb. Saras hand hade inte läkt tillräckligt, så hon avstod från cupen.
Klicka i bilden nedan och se resultaten:
