Ja, det känner jag faktiskt att jag är! Visst finns tankarna om jag hade gjort si eller så, men med de förberedelser jag hade så känner jag att jag presterade vad jag kunde för dagen.
Dagarna innan vasaloppet är lite lugnare träningsmässigt för att skapa lite extra energi och jag fokuserade då på att testa ut vilka skidor som kunde bli aktuella. Osäkert väder gjorde det hela mer spännande då flera olika alternativ hölls öppna. Här kommer lite av mina tankar inför och under loppet:
Burk eller klistervalla, kunde ruggskidor vara aktuellt eller skulle jag ta och staka hela vägen? Jag valde att ha alla alternativen kvar tills tävlingsdagen och hade då tre par skidor att testa. Ett par med klister som jag ganska snabbt konstaterade att de gick lite för tungt på stakningen för att vara aktuella.
Däremot tyckte jag att mina ruggskidor gick ganska bra och jag hade svårt att välja mellan dem och att staka hela vägen på skidor utan fästvalla.
Eftersom jag de sista månaderna fokuserat mycket på OS så har stakträningen och de långa passen fått stå åt sidan lite grann. Jag kände mig därför inte helt säker på hur kroppen skulle reagera med att bara staka under så lång tid, och valde därför att köra på ruggskidorna. Hade det gått bättre att bara staka är något jag fått många frågor om och det kommer jag aldrig få svar på, men jag är nöjd med mitt beslut att köra på ruggade skidor. När jag hade valt skidor var det dags att bege mig ner till starten.
Det är väldigt blandade känslor innan start. Det är något jag väntat och längtat till under ganska många månader, samtidigt som en lätt ångest infinner sig för hur jobbigt det kommer kunna bli och hur skidorna kommer att fungera. Starten går och det går ganska lugnt fram till backen och jag har lite svårt att hålla en bra position. Ser några tjejer framför mig och känner att jag vill komma fram lite bättre. Kör ganska hårt i backen och när vi kommer upp så ligger jag ganska långt fram och har bra killar att hänga på. Speciell känsla när jag känner mig ganska trött och ser skylten med 87 km kvar, men återhämtar mig bra uppe på myrarna trots att det går ganska fort.
Känner att skidorna fungerar bra och kan slappna av lite grann. Trodde inte att det skulle komma så mycket snö under loppet, men när vi närmar oss Mångsbodarna snöar det rätt rejält och jag känner att skidorna går lite tyngre. Dock får jag ganska bra fäste i nysnön och försöker utnyttja det upp mot Evertsberg. Vi är nu tre tjejer ihop i täten. Jag, Annika och Laila har hängt ihop sista milen. Då Laila har en hjälpryttare under loppet försöker jag låta honom dra så mycket som möjligt och går om först sista km innan spurtpriset i Evertsberg.
I nerförsbackarna från Evertsberg får jag svårt att hänga med och det blir en lucka fram till Laila. Försöker komma ikapp och har under ganska lång tid bara 10-15 sekunder fram, men klarar inte av att komma ikapp igen. När jag strax innan Hökberg inser jag att avståndet växt till närmare minuten och jag väntar in Annika som själv ligger strax bakom. Annika gjorde då ett starkt jobb och drog mycket då jag i nysnön hade svårt att hålla farten uppe. Efter Eldris blev det lite blötare i snön och skidorna gick lättare igen. Kände att det närmade sig en klunga bakifrån och var lite orolig att det skulle komma ikapp några tjejer bakifrån så när några killar ökade farten hängde jag på. En skön känsla att närma sig Mora och ha klarat av de 90 km. Lättad går jag över mållinjen och är nöjd med dagens prestation.
Stort tack till alla som hjälpte till med barnvakt, vallning, drickalangning, draghjälp och hejarop under vägen! //Britta
