Startade om det nya träningsåret på bästa tänk bara sätt… Det har blivit många fjällturer både i Åre och i offerdalsfjällen. Vädret har varit på topp likaså sällskapet.
månadsarkiv: april 2017
Bästa skidorna
Vårvintern är en helt otroligt fin tid att åka skidor. Kalla nätter gör det möjligt att åka i perfekt preparerade spår hela förmiddagen. Tidigare har jag mest kört skate denna period på året. Det beror enbart för att det är för svårt och krångligt att få till de klassiska skidorna med bra fäste. I år har det varit annorlunda. Det beror på att jag har hittat ett par nya favoritskidor, mina Madshus intelligrip.
Denna skida har en sorts ”tyg/stighud” på fästzonen, vilket gör att den inte behöver fästvalla. Istället är det ”tygremsorna” som gör att man får fäste och det fungerar helt klockrent.
De här skidorna har så många fördelar, jag har använt dem hela säsongen och de har alltid fungerat. Jag tror jag har testat dem i de flesta tänkbara fören. Nysnö, is, blötsnö, snöfall, grovkornig snö, finkornig snö, snöfall, snöstorm, hårda spår och lösa spår.
De fungerar minst bra vid grovkornig, rullande snö, men då är det även svårt att få till fäste med valla.
Nu på våren är det klurigt att valla. Föret varierar mellan is, vatten och nysnö och dessutom hinner ändras under tiden man är ute och åker. Då tror jag knappast att det går att få något som fungerar bättre än dessa skidor.
En annan fördel, förutom att de fungerar i alla fören är att man slipper lägga ned tid på att valla skidorna. De är alltid klara att bara ta på sig och åka. Det är också en väldigt stor fördel att slippa allt kladd med klister. Man kan packa in dem i bilen utan att få klister på säten och stavar. Ute på tävlingar kan jag packa ned de i samma fodral som mina tävlingsskidor utan att vara rädd för att de blir klister på fodral och skidor.
Fästet är för det mesta lika bra som det du skulle uppnå med en bra fästvalla. Däremot tar remsorna som ger denna skida fäste lite på glidet. De glider något sämre och bromsar lite om du går upp på tå i stakningen, därför är det fortfarande inte ett alternativ på tävling. En riktigt bra vallad skida med fästvalla går och känns lenare mot snön än dessa skidor. Men med ett bra spann är det inget som gör någonting på träningspassen.
Så till alla er som drar er för att åka klassiskt p.g.a. tidsbrist att valla, eller kladdet från klistret som hamnar på det ena och det andra. Jag rekommendera verkligen ett par sådana här skidor, de är helt klart de bästa skidorna du kan ha!
Idrottsglädje och hälsa
Det ropas från flera håll om att vi bör röra på oss för hälsans skull. Ännu fler måsten som orsakar dåligt samvete. I stället vänder jag på steken och uppmanar fler att upptäcka glädjen som idrotten bjuder på. Idrottsglädje ger hälsa, helt enkelt!
För vår del var valet lätt. Vi har växt upp med skidglädje och längdskidor och vet hur bra vi mår av det. Att addera ytterligare en dimension till detta genom att sponsra elitsatsande tjejer inom långlopp har varit, och är, både utmanande och magiskt roligt på samma gång.
Bilden är från sista Visma SkiClassics tävlingen i Levi, Finland, innan vi begav oss ut i spåret för att langa dryck. (Foto: Magnus Östh)
Först och främst för att tjejerna ger inspiration och motivation i vardagen. Deras sätt att se på mål och arbeta med detaljer ger enorma energikickar, men även en ödmjukhet inför hur de uppnår sina resultat. Det är stenhårt arbete som gäller, men så länge glädjen finns där går allt så mycket lättare. En glädje som de ger till oss runtomkring teamet i tacksamhet och samverkan.
Och just samverkan tror jag är en del av vårt framgångsrecept. I teamet gör vi allting tillsammans från att handla, laga mat, bestämma dryckesstationer och schema, blanda drickan, mm. Omsorg från alla parter ger trygghet, och trygghet ger kontroll på läget.
Det är fjärde säsongen som TEAM SkiProAm har funnits, vi är på väg in i den femte. Uppladdningen har redan börjat. Snart är vi igång med säsongens första träningsläger. Som en del av serviceteamet inspireras jag att hålla mig i form. Det gör jag genom att träna, jobba med skidlektioner, guida i naturen bland annat. Jag ser det som en investering i min fortsatta hälsa och framgångsrikt undvika sjukdomar. Som bonus får jag ta del av toppidrott och idrottsglädje på närt håll. Kan det bli bättre? 🙂
PS. Det gick bra för TEAM SkiProAm i år också. Här kan du se Emilias beskrivning av säsongen. DS.
offseason
Efter säsongens sista lopp i Levi så har jag tagit det lugnare med träningen. Jag tror det är viktigt att ha en liten återhämningsperiod så att kroppen är pigg och fräsch i början av maj. Att släppa träningen och göra helt andra saker tycker jag kan vara svårt men jag tror att det är bra. Jag har verkligen försökt njuta och laddat batterierna nu när träningsbelastningen varit låg. Under påsken blev det dock en hel del fjällturer både med skidor och skoter. Vi packade med varmakläder och matsäck. Mamma hade gräddat frasvåfflor, kokat hemgjord blåbärsoppa och kanelbullar. Maten smakar helt klart bäst ute. Helst åkt ett par timmar skidor innan. Hur som helst så var påsken väldigt härlig och precis så jag ville ha den. Trots att jag inte tränat alls mycket så har dagarna russat förbi ändå. Jag har passat på att jobba lite mer nu under april månad. I mitten av nästa vecka åker jag upp till Hedda i Åre för att åka fjällturer. Hoppas verkligen vädret blir bättre än vad det varit senaste dagarna. Tanken är att jag ska vara där och träna på bra några dagar och sedan åka ner till Stockholm ett par dagar. Hoppas kunna hålla i bra skidåkning varvat med lite löpning fram till mitten av maj. Förra året har jag för mig att vi åkte skidor fram till 15:e maj, så hoppas på något liknande i år. Jag tror att det är bra att hålla i skidåkningen sålänge det är bra förhållanden. Jag tycker att man blir väldigt stark av långa lugna turer på fjället under våren. Jag ser ingen anledning till att plocka fram rullskidorna sålänge det finns snö och bra förhållanden.
I veckan var jag iväg och tog ett HB-värde. Jag försöker hålla koll på mina blodvärden med jämna mellanrum för att se så att jag har bra värden. Förra hösten körde jag ner hb-värdet till 108 vilket inte är optimalt i en konditionsidrott. Jag kunde inte få ihop evaktionen, jag åt järn-tabeletter men hade ändå ett hb på 108? Det visade sig lite senare att jag hade b-12 brist vilket gör att kroppen inte tar upp järnet.. Allt hänger verkligen ihop och kroppen måste vara i balans för att prestera på topp. I konditionsidrott är det extra viktigt att ha både bra järnvärde och HB-värde eftersom att järnet binder till hemoglobinmolekylen som hjälper till med syretransporten i blodet som är viktigt för att kunna få ut maximalt vid prestation. De flesta jag träffar på säger att det räcker med en varierad kost för att hålla blodvärdena och även andra vitaminer och mineraler inom referensvärdena… För mig funkar det inte och framförallt inte under tuffa träningsperioder. Jag dricker nu mer blutsaft och tar mindre med järtabletter. Blutsaft funkar väldigt bra för mig då den innehåller massa vitaminer som gör att kroppen tar upp järnet bättre.
Idrott, på vems villkor?
I morse kom en länkad artikel upp i mitt flöde på Facebook.
”Larmet: Vart femte barn mår dåligt när de idrottar” löd rubriken. Jag klickade in mig på länken för att läsa vidare, visst var jag irriterad, kanske lite förvånad, men ändå inte helt överraskad. Flera gånger de senaste året har jag reagerat på hur föräldrar och ledare har agerat mot barn i olika idrottssammanhang. Enligt artikeln upplever 20%, vart femte barn, en hård press från omgivningen i idrottsliga sammanhang. Denna press, är det som orsakar att barnen mår dåligt i sitt idrottande.
Här är artikeln: http://www.expressen.se/sport/vart-femte-barn-mar-daligt-nar-de-idrottar/
Jag tycker detta är ett väldigt viktigt ämne att fundera kring och belysa. Att vuxna lyckas ta död på idrottsglädjen hos barn är inte bra. I artikeln framgår även att en stor del barn och ungdomar väljer att avsluta sitt idrottande redan vid 11 års ålder. Om idrottsintresset försvinner redan då, hur ska vi då få en aktivare befolkning. Jag tror till stor del, att hur vi växer upp som barn, påverkar hur vi väljer att leva som vuxna individer. Har du som barn och ungdom varit aktiv inom olika idrottare tror jag att det är stor sannolikhet att den aktiva livsstilen följer med dig in i vuxenlivet. Och rörelse och motion vet vi är den effektivaste medicinen som många av de välfärdssjukdomar vi ser idag.
Vad som är än viktigare än att ta med sig idrotten in i vuxen ålder, är att idrotten sker på barns villkor då den utövas av barn. Barn ska utöva idrotten för att det är deras egna vilja. De ska även få vara med och påverka och uppleva glädje och gemenskap. Inte press och utanförskap. Inger Eliasson har skrivit en avhandling om barn, föräldrar och ledares skilda idrottsvärldar. Där belyser hon att barn, föräldrar och ledare handlar utifrån olika logiker, då de ser idrottandet på skilda sätt. Barnen ser främst idrotten som en social logik, det viktigaste och roligaste är att umgås och träffa kompisar. Föräldrarna ser det som en fostrande logik, där idrotten ger barnen en bra fostran i att följa regler, samarbeta, följa sociala mönster och även motionera. Ledarna i sin tur ser det som en idrottslig logik, där det viktigaste är att de lär barnen att bli bra på sin idrott, det viktigaste för dem är att det sker en idrottslig utveckling hos barnen och att de lär sig att vara disciplinära under ledarens auktoritet.
Här finns den artikeln: http://centrumforidrottsforskning.se/wp-content/uploads/2014/04/Skilda-idrottsvarldar.pdf
Som det ser ut idag sker alltså idrotten inte på barnens villkor och där har alla vuxna ett ansvar att ta. Vad är egentligen det viktiga med barnidrott? Är det att vinna serien/tävlingen eller matchen? Att lära sig idrottsliga talanger så snabbt som möjligt? Eller är det att ha kul, skapa ett livslångt idrottsintresse och uppleva delaktighet och gemenskap?
Förhoppningsvis blir svaret det senare och då måste vi vuxna sätta oss in i barnens logik och skapa en idrott som sker på deras villkor. Där fokus på press och prestationer istället blir på gemenskap, delaktighet och glädje!
Årets tävlingssäsong i text
Årets tävlingssäsong är nu över, de tretton deltävlingarna i Visma Ski Classics har bara flugit förbi, i en himla fart. Det började inte på bästa vis, men det gick bara bättre och bättre. Så med flera fina prestationer, massa upplevelser och erfarenheter rikare tackar vi nu för detta års Ski Classics och ser redan fram emot nästa upplaga!
Som sagt var fick vi inte den drömstart på säsongen som man alltid hoppas på. Nej minsann, efter en prolog i Pontresina som vi gärna glömmer och därför bara nämner att vi deltog i, åkte vi vidare till Livigno för att ta våran revansch. Men den skulle vi visst få vänta på ett tag till, en matförgiftning eller magsjuka eller vad det nu var satte stopp för det. Så i en lagom munter bil lämnade vi Italien för att ta lite juluppehåll i Sverige. Deltävlingen i Kina följdes på TV:n hemifrån, då vi valt att hoppa över den tävlingen p.g.a. lång resa, tidsomställning, främmande bakterier och annat som kunde ödelägga resten av säsongen.
Men så var det då dags för oss att förbereda oss för våran första ”riktiga” Ski Classics tävling, Kaiser Maximillian Lauf i Seefeld. Ett riktigt snöoväder drog in lagom till tävlingsdagen och gav oss rejäl vinter och en rejäl utmaning i spåret. Tyvärr vaknade Evelina med ont i halsen och fick vänta ännu en vecka på sin Ski Classics debut. Men jag och Eva körde och kom i mål som 5:a resp. 13:e.
Efter några dagar i Seefeld gav vi oss vidare till Schweiz för La Diagonella, denna gång var det inte snöfall utan istället en sträng kyla på nära 25 minusgrader som väntade. Efter mycket funderingar hurvida långkalsonger under tävlingsdräkten eller inte var nödvändigt blev det tillslut långkalsonger, jag hade gärna haft ett par till, minst. Ganska nöjda och stelfrusna kom vi i mål, Evelina som 10:a och jag som 5:a.
Inte lång tid för återhämtning här inte, redan helgen efter bar det av mot Italien och Marcialonga, snöbrist gav en kortare bana än vanligt så nu väntade 57km istället för 70. Det var vi nog båda ganska glada över, då ingen av oss hade någon toppendag. Jag bröt min trend med femteplatser och blev istället sexa och Evelina blev 16:e, men knaprade in ytterligare poäng på den rosa ungdomsvästen. Efter Marcialonga lämnade vi Alperna då det var en helgs tävlingsuppehåll i Ski Classics.
11 dagar senare reste vi återigen till Italien, denna gång till Toblach. Tävlingen gick mellan Toblach och Cortina, en riktigt fin bana mitt bland de höga dolomiterna som avslutades med en ganska lång utförskörning. Inte av typen fartställningsutkörning utan mer riktigt snabb stakning. Jag tog min bästa placering I ski Classics sammanhang och slutade som 4:a, Evelina åkte in som 10:a och bästa ungdomsåkare. Men mest imponerade var vi nog av Claes(våran vallare och min sambo) som drog till med en 55:e plats! Efter att ha väntat på prisutdelningen i 100år åkte vi tillslut vidare till Seefeld för att ladda inför Jizerska.
Ole-Jörgen hade fullt upp med att ordna inför Raiden och missade tyvärr Tjeckien, istället flögs Bert-Ola Bångman in för att tillsammans med Claes serva oss på alla sätt och vis. Ett slitigt lopp blev det, där ingen av oss hade någon form att tala om, men trots det närmade sig Evelina återigen ledaren i ungdomscupen och jag återtog min kära 5:e plats. I och med denna tävling var det slut på tävlandet i Alperna och nu väntade den Nordiska delen av touren.
Såklart körde teamet också Tjejvasan, som inte är en del i Visma Ski Classics men en av de största tävlingarna ändå för oss tjejer. Nu hade vi också full styrka på startlinjen, Evelina, Eva, Maria och jag. För mig blev denna tävling årets bästa och roligaste, jag lyckades spurta till mig en andra plats, vilket jag blev väldigt glad och nöjd över. Men fokus flyttades snabbt från det till Vasaloppet som väntade redan nästa helg.
Vasaloppet alltså, den största av alla tävlingarna i Ski Classics och för många den viktigaste och mest prestigefyllda. Teamet startade med tre åkare, förutom jag var även Evelina och Maria på startlinjen. Ingen av oss kände att vi fick till något superlopp, men så är det väl ibland, säsongen är lång och det är svårt att få till bra form gång på gång. Maria gjorde ändå en bra debut i långloppssammanhang och blev 9:a, Evelina åkte in som 14:e och jag som 4:a.
Något slitna efter Vasaloppet gav vi oss av till Rena i Norge för Birkebeinerennet. Känt som det tuffaste av långloppen då det är en hel del stigningar längs med banan. Staka eller inte, jag bestämde mig för att staka, Evelina och Maria åkte med fäste. En väldigt fin dag med riktigt hårda spår och strålande fint väder och superbra service gjorde resan över fjällen väldigt fin. Jag var nöjd med min 7:e plats och att jag hade fixat att staka. Maria och Evelina var inte helt nöjda, men skulle få chans till revansch redan nästa helg i Årefjällsloppet.
Årefjällsloppet bjöd på vinterns andra snöstorm, dock inte så farlig som det först spekulerades i men ändå tillräckligt illa för att korta av banan med den del som låg på kalfjället. Maria hade känningar i halsen och fick lov att kliva av en bit in i loppet. Jag och Evelina körde vidare och fick den stora belöningen att ta oss upp för den brantaste upploppsraka jag känner till. Vi saxade oss i mål som sjätte och trettonde tjej. Evelina tog därmed över ledningen i ungdomsklassen!
Nu väntade ett vildmarksäventyr uppe i nordligaste Norge. Nog för att Birken är backigt, men det var innan Reistadlopet var en del av Ski Classics. Birken framstår som ganska flackt i förhållande till detta lopp. Visst var det backigt, men det var också väldigt vackert och kanske gjorde det att man glömde bort lite hur brant det verkligen var. Jag har då aldrig saxat så stora delar av en tävlingsbana som vi fick lov att göra nu. De flesta körde detta lopp med fäste, vilket också visade sig vara det som gick snabbast. Men min dåliga diagonalform gjorde att jag valde att staka eller ska man säga saxa?! Hur som hellst, jag gick i mål som 8:a och Evelina som 13:e och kunde därmed säkra den rosa ungdomströjan!!!
Den sista tävlingen gick av stapeln i Levi, ytterligare ett ställe som visade sig vara riktigt fint! Jag fick tyvärr ta beslutet att inte åka p.g.a. en armbåge som krånglade. Istället kom Maria och Hedda in i temets rosa färger och gjorde Evelina sällskap på startlinjen. Efter en sista tömning av kraftera på den 67km långa banan kunde Evelina gå i mål som vinnare av den rosa tröjan och säsongen var tillslut över för detta år.
I totalställningen i Visma Ski Classics slutade Evelina på en 12:e plats och jag på en 5:e plats. Nu ska vi låta detta års tävlingssäsong sjunka in, ta några veckors ordentlig vila för att sedan dra igång sommarträningen och komma tillbaka ännu starkare och bättre till nästa säsong!